En tredje kritisk person var Narin Phasit, eller Narin Klueng นรินทร์กลึง, som var född i provinsen Nonthaburi den 14 augusti 1874. Han hade fått en tidig utbildning i Wat Phichai Yat วัดพิชัยญาติ 15 år gammal ordinerades han som novis. Mindre än ett år senare övertalades han av prins Vadhana Nuwongse (Phra Ong Chao Watthana Nuwong) พระองค์เจ้าวัฒนานุวงศ์ (27 maj 1863-5 april 1923) att acceptera en anställning som kontorist och han fick senare titeln Luang Suphamatra (Luang Supha-matra) หลวงศุภมาตรา och blev därefter amphoe-chef i Chonburi.

Vadhana Nuwongse, som var en son till kung Mongkut, är även känd som Kromma Khun Marubongse Siribadhana (Kromma Khun Maruphong Siriphat) กรมขุนมรุพงศ์สิริพัฒน์.

Narin blev sedan guvernör i Nakhon Nayok och fick 39 år gammal 1913, titeln Phra Phanom San Narin พระพนมสารนรินทร์. Här talar samma Wikipediakälla om att han var guvernör i Prachinburi! Narin blev känd för sina försök att stoppa banditverksamheten på landsbygden. Narin genomförde också seriösa studier av buddhismen vilket sedan gjorde att han med tiden hamnade i konflikt med både regimen och munkväsendet. Angående Narin så har jag inte riktigt kontroll över den kronologiska ordningen angående händelserna hans karriär. Detta ber jag om överseende med.

Narin verkade också som författare och redaktör i flera tidningar såsom Mo Samai เหมาะสมัย och Siang Narin เสียงนรินทร์ och bildade ett politiskt parti vid namn Phra Si Ari พระศรีอาริย์. Narin fortsatte att vara en nagel i ögat på kung Vajiravudh och hans regim och 1917 hamnade han i fängelse i två år och 30 dagar anklagad för upprorisk verksamhet.

En av Narins publicerade skrifter hette Sangop yu mai dai laeo สงบอยู่ไม่ได้แล้ว. En grov översättning är ”kan inte leva i frid.” I denna skrift anklagade Narin ämbetsmännen för inkompetens i samband med regeringens oförmåga att stoppa banditverksamheten på den siamesiska landsbygden och skapa trygghet för befolkningen som levde där. Han gav också ut en skrift som motsatte sig Siams engagemang i första världskriget vid namn Tat khan songkhram คัดค้านสงคราม, som kan översättas till ”motstånd mot kriget.” Det var bland annat dessa två skrifter som fick fått honom fängslad.

Narin kom också i konflikt med ledningen inom buddhismen genom att ordinera två av sina döttrar som noviser, vilket resulterade i att han anklagades för uppror mot buddhismen. Narin hade också uppfunnit en medicin kallad Nok Khao Khu นกเขาคู่ som hade blivit en försäljningssuccé, men den 1 september 1924 förbjöd regimen plötsligt all inblandning av alkohol i Narins medicin, vilket gav honom ekonomiska problem.

Efter att ha varit munk i sex år beslutade ministerrådet att arrestera Narin och tvinga honom att sluta som munk och överstepatriarken prins Kromma Luang Chinawonsiriwat กรมหลวงชินวรสิริวัฒน์ (16 december 1859-25 augusti 1937) utfärdade en order den 18 juni 1928 som förbjöd munkars ordination av siamesiska kvinnor. Här säger mina källor att han fråntogs titeln Phra Phanom San Narin och en pension som följde med titeln. Det kan vara bra att veta att Kromma Luang Chinawonsiriwat från början var känd som Mom Chao Phuchong หม่อมเจ้าภุชงค์.

Konflikten med det buddhistiska etablissemanget var inte över här och Narin fortsatte med att ordinera sig själv som munk, på ett icke korrekt sätt, under namnet Thitthamamo Bhikku (Thitthamamo Phikkhu) ฐิตธฺมโมภิกขุ, vilket skapade ännu en skandal.

Narin fortsatte att reta upp etablissemanget genom att kritisera munkar som samlade på sig pengar och ägodelar, vilket han menade var i strid med den buddhistiska läran. Efter att ha uppmanat överstepatriarken att föregå med gott exempel och skänka bort sin egen egendom hamnade Narin ännu en gång i klammeri med rättvisan. Denna gång för att ha förolämpat patriarken och han hamnade i fängelse i sex månader.

Efter avtjänat straff bildade Narin Föreningen för att hjälpa nationen, religionen och monarkin (samakhom chuai chat satsana phra maha kasat) สมาคมช่วยชาติศาสนาพระมหากษัตริย์ för att hjälpa människor som råkat ut för orättvisor. Han gav ut en skrift vid namn Thai mai chai that ไทยไม่ใช่ทาส, som kan översättas till ”thai är inte slavar,” där han bland annat uppmanade regimen att sluta samla in pengar till kungliga utmärkelser från fattiga människor.

Narin arresterades för att ha hetsat folket att göra uppror mot staten och han dömdes till 2 år och 8 månaders fängelse. Narin inledde en hungerstrejk i fängelset och efter 21 dagars svält fördes han till Vajirasjukhuset (Wachiraphayaban) วชิรพยาบาล för vård och blev sedan frigiven. Regeringen gick nu också med på att sluta samla in pengar till monarkin från fattigt folk.

Narin attackerade därefter fältmarskalk Phibunsongkram (Phibun) med hjälp av en film. Narin arresterades därefter för förräderi och han dömdes till 2 års fängelse. Efter att ha lämnat fängelset fortsatte han att distribuera flygblad kritiska mot Phibun. Resultatet blev ytterligare en fängelsedom på 2 år.

När Narin släpptes i juli 1942 skickade han ett brev till Phibun där han i hårda ordalag krävde att han skulle avgå som premiärminister, men brevet skickades i retur. Narin skickade det då ännu en gång och lät också offentliggöra det i form av flygblad som delades ut i hela landet. Brevet kom sedan i retur ännu en gång, men denna gång med ett personligt och artigt svar från Phibun.

Polisen menade dock att Narin gått över gränsen och han blev därför arresterad på nytt och hamnade i fängelse för sjätte gången. Den 1 maj 1946, kort tid efter att Pridi Banomyong blev premiärminister, släpptes han på fri fot.

Narin försökte bli vald till en plats i parlamentet 1949, men försöket misslyckades och han startade då ett kontor och gav ut den tidigare omtalade tidningen Siang Narin. Avsikten var att hjälpa människor som behandlats orättvist. Tyvärr så dog Narin av en hjärtattack den 23 december 1950. Han blev 76 år gammal.